Min vän Åke

Han håller på att tyna bort nu, min vän Åke. Han ringer inte längre. Och jag har dåligt samvete att jag inte är där oftare. Det är plågsamt varje gång vi möts. Han kände igen mig,  tog genast min hand och släppte den inte på hela tiden. Han ligger bara i sin säng; blöja, kissflaska, flytande föda. Men det luktade fräscht i rummet och han verkade nyduschad. Skönt! Det har alltid varit viktigt för honom att se proper ut.

Fast han är så gammal och skruttig så får han nåt spjuveraktigt i blicken då och då. Han sa till exempel att han just hade varit ute och svirat och att kvinnorna var efterhängsna. Jag sa att blomman han fick inte var en flirt men att jag älskar honom ändå. Då kramade han handen extra hårt. Sen sa han: "Du är inte fri som fågeln Katrine. Du kan inte hålla dig borta från kärleken ens om du försöker."

I kramen höll vi länge, länge och han kysste mig på munnen, eller hade tänkt det om jag inte hade vänt kinden till. Kunde han inte ha fått en puss på munnen? Jag vet inte. Det kändes för intimt. Tårarna kom, det såg jag och jag grät när jag gick därifrån. Åke, du är så ensam. Och det gör ont i mig. Kramar dig ännu!

Tidigare inlägg: http://elkatrino.blogspot.com/2010/01/ake.html